elliedarling

Är nu offeciellt en nolla. Peppar för om ungefär fyra veckor då jag kan kalla mig en etta och slipper bli förnedrad. Slipper omstarta sånger, slipper vara allmänt förvirrad och slipper skratta åt både mina och andras misstag.

 

Eller nej förresten. Peppar kanske inte. Nollningen på LTH är så satans kul. Och det har bara gått en dag. Jag har redan hoppat hoppborg, skrapat upp knät, fått gräsfläckar på min fina, gula overall (för gult är ju lite bättre och lite finare än alla andra färger), härmat en mus, skrivit en sång, byggt en pyramig och pratat med väldigt många fina människor. Imorgon åker vi iväg för att sova på internat och jag är pepp. Fast samtidigt lite rädd att Phøset kommer dit. Kommer fan få mardrömmar av dem.

 

Såhär ser förresten min fina Phaddergruppströja ut. LäckerOH - Makes people talk.

Vi är bästa gruppen.

 

Imorgon flyttar jag. Allt, allt, allt är nerpackat i flyttkartonger. Min säng är isärplockad och jag ligger för tillfället på en madrass på golvet. Utöver den står en garderob som inte längre är fylld med kläder utan med en massa skit jag inte orkat slänga i mitt rum. Och en tom bokhylla som vi upptäckte nog inte får plats i bilen så den får stanna hemma. Mina saker som ska med ner till Lund är inpackade i bilen eller står i hallen och väntar på att få bli det.

 

Imorgon åker jag. 

 

Idag har jag packat, handlat diverse nödvändiga saker till flytten ner till Lund (som sker redan på Torsdag!) och fikat med Julia, Josefine och Ellinor. En sista sommarfika ungefär. Himla fint var det. 

 

Ikväll var min finafina Bella här, och hennes mamma och pappa också, såklart. "Kan du inte ha på dig halsbandet som du fick av mig?" undrar Bella. Självklart. Att det är i formen av en hästsko med avflagnad silverfärg och fejkdiamanter spelar mindre roll. Älskade unge, snart flyttar jag ifrån henne, igen.

 

Inatt jobbade jag mitt sista pass på Psykiatriska kliniken i Nyköping. Jag har haft världens bästa sommarjobb, helt klart. Är så otroligt intresserad av psykiatri, och att ha spenderat sommaren med människor som har alla möjliga diagnoser och icke-diagnoser har varit så himla lärorikt. Framförallt har jag lärt mig att människor är så himla mycket mer än sin diagnos. Att sjukdomar går så himla mycket upp och ner och att en dag verkligen inte är den andra lik. Allt är ju dock inte frid och fröjd, ibland glömmer man lätt bort att patienterna faktiskt mår otroligt dåligt och de flesta bär på en sådan sjuklig ångest som jag nog inte ens kan föreställa mig.

Jag har varit med om bältesläggningar; att spänna fast en människa i en säng och se personen helt blottad och hjälplös. Jag har kommit på patienter som rispat sig i armarna med alla möjliga saker; plastskedar, rakblad, kammar, naglar. Jag har försökt lugna patienter som bankar huvudet i väggen tills det blöder och då fortsätter de bara ännu mer. Jag har varit med om patineter som försökt bränna upp sig själva inne i rökrummet. Jag har fått slänga lakan, handdukar, plastpåsar, skosnören, kläder; allt i remsor som knytits runt någons hals. Jag har sett människor sitta och stirra in i väggen i ett dygn i sträck med en blick som är så förjävligt tom. Det är vardagsmat med patienter som bankar på, och drar i, låsta dörrar och skriker släpp ut mig i förtvivlan. Patienter som vägrar äta, inte i en dag utan i tio. Patienter som klättrar upp i gallret på balkonen och säger åt mig att jag ska flytta mig två meter bort så att de kan släppa taget och landa på betonggolvet med huvudet före. Hårt. 

Men framförallt har jag sett patienter bli bättre. Patienter som plötsligt vaknar en morgon och ler. Som glatt hälsar godmorgon och äter sin frukost, tittar på TV och delar med sig av sin historia. Och det är då man verkligen inser att dessa personer är som vilken människa som helst. De är precis som jag. För de har en diagnos men de är inte sin diagnos. Man kan ha en sjukdom men man är den inte. 


Överfallslarm. Behövde tack och lova aldrig använda det.

 

Den här veckan jobbar jag nattpass på mitt jobb. Förutom att passa upp på patienter, springa med medicin, bädda ner dem, prata och hämta in eventuella nya patienter, gör jag en massa annat. Faktum är att jag mest gör annat då de flesta patienter faktiskt sover hela nätterna och vi snittar på kanske ett nytt intag per natt, vilket inte är så mycket. 

 

Annat jag hinner med under tiden 21:15-07:30 :

 

Titta på Spice Girls under OS-invigningen på svtplay

Titta igenom hela niotillfems outfit-kategori

Läsa ELLE och diverse andra tidningar

Städa köket

Tömma alla papperskorgar

Vattna blommor
Onlineshoppa

Läsa DN, Aftonbladet och Expressen ungefär varannan timme

Spela iPhone-spel

Läsa boken "En lång väg hem", som handlar om en kille med schizofreni och drogberoende

Dricka en himla massa te

 

Som ni ser är det ytterst roligt att jobba natt. Timmarna bara springer iväg.

 

Eller inte.

Och så kom Lördagkvällen då vi skulle samlas allihopa och ha en sista fin utgång i Nyköping innan alla mina vänner (och även jag, detta år) far hem till sina studenstäder igen. Peppen var stor och kvällen blev så himla, himla fin. Vi drack alldeles för mycket alkohol, dansade sönder våra fötter, skreksjöng, kramades och pussades. 

 

Kände total lycka kvällen igenom. Älskar, älskar, älskar mina fina vänner.

(bilderna som följer är brutalt snodda från Fridas instagram). 

Sitter hemma hos min far och tittar på OS. Har precis ätit en tallrik pasta. Ja, bara pasta. Känner mig redan som en fattig student. Eller snarare som en student som har brist på lediga stunder. Igår sprang helt plötsligt verkligheten ifatt mig, nämligen.

 

Jag vaknade av ett pling från mobilen igår morse. Kontraktförslag. Två timmar senare var kontraktet påskrivet av både mig och hyresvärden så nu är jag hyresgäst till ett rum i en korridor i Lund. Äntligen.

 

Igår slog det mig att jag knappt har två veckor kvar att jobba. Vilket betyder att jag ska flytta om två veckor. Och vad har jag för möbler? En säng. Och lite tavlor. Och en spegel. Tror ni man kommer långt med det? Tveksamt. Men vet ni vad? Det löser sig, för det gör det alltid. 

 

Har idag, efter jobbet, repeterat matte. LTH rekomenderar ju att man gör det innan man börjar plugga där, annars är man tydligen rätt körd. Och jag har inte pluggat på två år, och märker redan hur körd jag är. Hur kan jag ha glömt allt så snabbt? Minns ej vad komplexa tal, differentialekvationer, polynom, derivator, integraler och logaritmer är. Minns ej hur man löser ekvationer. 

 

Så om ni undrar varför det är lite tomt här, är det för att jag jobbar, pluggar, försöker träffa och säga hejdå till alla vänner, hänger på IKEA och planerar inköp. 

 

Men kanske framförallt för att jag nu, för första gången på riktigt, ska packa ner mitt liv i ett antal flyttkartonger.

 

 

1. Hålla P3 med Sandra Beijer som gäst. Lyssna och titta här!

 

2. Elsa Billgrens sommarprat. Dör av gråt och skratt. Lyssna här!

 

Nu ska jag fara till jobbet för första dagen denna vecka. 

Jag var ju i Stockholm en helg för ett tag sedan också. Spenderade nästan två hela dagar med fina Veronica. Vi gick på Skansen, där jag aldrig varit förut, strosade genom Gamla stan, shoppade på Söder och gick upp på Skinnarviksberget för att få bästa utsikten över staden. På Söndagen innan vi var tvungna att åka hem hann vi även med en tyst minut för offren på Utøya på Sergels torg. Sedan bar det av mot centralen och varsitt tåg som skulle ta oss hem till Nyköping och Herrljunga igen. Satan i gatan vad jag och Veronica ses för sällan. Och till hösten blir hon Uppsalabo och jag Lundabo. Distans, alltså.

 

Nåja, lite såhär såg helgen ut i bilder;

Söndagmorgon och jag är trött, trött, trött. Har haft en ledig helg och den har jag försökt utnyttja till max, med blandat resultat.

 

Hade kanske världens bästa Fredagkväll med jobb till 22, panikdricka vin på vägen till krogen med fina vänner. För att sedan lägga alldeles för mycket pengar på drinkar och öl. Blir såklart jättejättefull men träffar fint och trevligt folk som jag inte sett på flera år. Lyckas försvinna bort från mina vänner men vad gör det när man stöter ihop med ett härligt gäng människor på gatan från olika delar av Sverige och hänger med dom på efterfest. Och går hem i vingliga klackar med skavsår dagen efter.

 

Kämpade mot bakfyllan (som var hemsk ett tag) under Lördagen och bjöd min kära systerdotter på lite karusellåkning och tittade sedan på alla stånd med Josefine och Frida. Köpte alldeles för billiga koppar i konstig storlek. Tittar på människor som flyter runt på gummibåtar i ån. Går hem och hinner inte sova för att klockan är så mycket, äter trevlig middag och dricker rosé. Festfix med Frida och sedan går vi hem till kära Tove för lite mera vin, popcorn och sång till Håkan. Går ut och möts av massamassa folk. Lite för mycket folk och lite fel folk. Vandrar hem alldeles för tidigt och ringer samtal till utlandet. Det går inte ens fram en enda ton. Ringer tio gånger ändå.

 

Är mest vemodig nu för att jag missade Pride i storstaden.