Psykiatriska kliniken.
Inatt jobbade jag mitt sista pass på Psykiatriska kliniken i Nyköping. Jag har haft världens bästa sommarjobb, helt klart. Är så otroligt intresserad av psykiatri, och att ha spenderat sommaren med människor som har alla möjliga diagnoser och icke-diagnoser har varit så himla lärorikt. Framförallt har jag lärt mig att människor är så himla mycket mer än sin diagnos. Att sjukdomar går så himla mycket upp och ner och att en dag verkligen inte är den andra lik. Allt är ju dock inte frid och fröjd, ibland glömmer man lätt bort att patienterna faktiskt mår otroligt dåligt och de flesta bär på en sådan sjuklig ångest som jag nog inte ens kan föreställa mig.
Jag har varit med om bältesläggningar; att spänna fast en människa i en säng och se personen helt blottad och hjälplös. Jag har kommit på patienter som rispat sig i armarna med alla möjliga saker; plastskedar, rakblad, kammar, naglar. Jag har försökt lugna patienter som bankar huvudet i väggen tills det blöder och då fortsätter de bara ännu mer. Jag har varit med om patineter som försökt bränna upp sig själva inne i rökrummet. Jag har fått slänga lakan, handdukar, plastpåsar, skosnören, kläder; allt i remsor som knytits runt någons hals. Jag har sett människor sitta och stirra in i väggen i ett dygn i sträck med en blick som är så förjävligt tom. Det är vardagsmat med patienter som bankar på, och drar i, låsta dörrar och skriker släpp ut mig i förtvivlan. Patienter som vägrar äta, inte i en dag utan i tio. Patienter som klättrar upp i gallret på balkonen och säger åt mig att jag ska flytta mig två meter bort så att de kan släppa taget och landa på betonggolvet med huvudet före. Hårt.
Men framförallt har jag sett patienter bli bättre. Patienter som plötsligt vaknar en morgon och ler. Som glatt hälsar godmorgon och äter sin frukost, tittar på TV och delar med sig av sin historia. Och det är då man verkligen inser att dessa personer är som vilken människa som helst. De är precis som jag. För de har en diagnos men de är inte sin diagnos. Man kan ha en sjukdom men man är den inte.
Överfallslarm. Behövde tack och lova aldrig använda det.
Jag har varit med om bältesläggningar; att spänna fast en människa i en säng och se personen helt blottad och hjälplös. Jag har kommit på patienter som rispat sig i armarna med alla möjliga saker; plastskedar, rakblad, kammar, naglar. Jag har försökt lugna patienter som bankar huvudet i väggen tills det blöder och då fortsätter de bara ännu mer. Jag har varit med om patineter som försökt bränna upp sig själva inne i rökrummet. Jag har fått slänga lakan, handdukar, plastpåsar, skosnören, kläder; allt i remsor som knytits runt någons hals. Jag har sett människor sitta och stirra in i väggen i ett dygn i sträck med en blick som är så förjävligt tom. Det är vardagsmat med patienter som bankar på, och drar i, låsta dörrar och skriker släpp ut mig i förtvivlan. Patienter som vägrar äta, inte i en dag utan i tio. Patienter som klättrar upp i gallret på balkonen och säger åt mig att jag ska flytta mig två meter bort så att de kan släppa taget och landa på betonggolvet med huvudet före. Hårt.
Men framförallt har jag sett patienter bli bättre. Patienter som plötsligt vaknar en morgon och ler. Som glatt hälsar godmorgon och äter sin frukost, tittar på TV och delar med sig av sin historia. Och det är då man verkligen inser att dessa personer är som vilken människa som helst. De är precis som jag. För de har en diagnos men de är inte sin diagnos. Man kan ha en sjukdom men man är den inte.
Överfallslarm. Behövde tack och lova aldrig använda det.
Kommentarer
Trackback
