elliedarling

Jag landade i Sverige en kall och snöslaskig Söndag i mitten av Februari. Jag grät under hela flygresan från Frankfurt till Stockholm. Grät utav lycka. Jag var så redo att komma hem. Att sätta fötterna på svensk mark, att andas svensk luft, att prata svenska. De två första dagarna var jag allmänt jetlaggad och sov mest och försökte packa upp alla mina resväskor.

Sen började en gnagande känsla av saknad och förtvivlan att brinna i mitt bröst. Saknade USA. Saknade Avery. Funderade över om jag inte borde ha förlängt, trots allt. Dessa känslor tog en paus då jag 4 dagar efter att jag kommit hem åkte till Dubai på semester en vecka. (superhärlig vecka, förövrigt). Kom återigen hem till Sverige, denna gång en Fredag och mådde bra i några dagar. Mådde bra för att jag under Lördagen hade mitt Home Coming Party och träffade ALLA de vänner jag saknat så himla, himla mycket där borta i USA. Upptäckte följande vecka att alla mina vänner som jag längtat så mycket efter har egna liv och inte ens bor i samma stad som mig längre. Kände mig otroligt ensam och saknade USA, igen. Sedan fick jag besök ifrån USA vilket sköt upp min saknad dit ett tag.

När personen som besökt mig hade åkte hem igen var det Mars. Det var Mars och jag hade ett halvt hjärta. Den andra halvan var hos min underbara värdfamilj i Philadelphia. Den andra halvan ville leva kvar i mitt USA-liv. Tänkte att jag nog kommer må såhär ändå till i höst då jag börjar plugga igen. Tänkte att fanfanfan varför förlängde jag inte. Funderade över vad jag egentligen hade längtat hem till. Fikade då och då med någon vän som var på besök i staden, sökte väldigt halvhjärtat jobb och försökte bestämma mig om jag skulle hoppa på två kurser i Uppsala som jag kommit in på. Men ingenting kändes lika bra som det liv jag hade levt i Philadelphia.

Allt var väldigt mycket kaos och jag var förvirrad. Visste inte var någonstans jag hörde hemma. Övervägde att i panik åka till USA som turist i 3 månader bara för att få vara där. Den planen var dock aldrig så väldigt genomtänkt. Någonstans här började jag också leta efter familjer i Irland/England/Australien som behövde en Au Pair. Jo, jag övervägde att åka igen, hittade flera familjer som ville ha mig men jag sa alltid nej. För att jag innerst inne visste att jag inte ville vara Au Pair. Jag ville bara bort. Sverige var för litet. Nyköping var för litet.

Men så en dag i slutet av Mars pratade jag i timmar med en väldigt bra vän. Och vi pratade om att jag faktiskt måste börja styra upp mitt liv. Så den 27e Mars tog jag tåget till Uppsala för att börja läsa en kurs på Universitetet där. Och sedan dess har det mesta rullat på. Jag vaknade liksom upp ur min depression när jag insåg att Sverige inte bara behöver vara trist och grått och ensamt. Jag behövde bara ha något att göra. April rullade sen på, visst var en del helger lite ensamma, då jag som jag nämnt, i princip inte har någon vän som bor här. Men allt fungerade. Och den 17e April började jag läsa ytterliggare en kurs i Uppsala.

Och nu idag har jag precis fått mitt drömjobb över sommaren. Ikväll ska min systerdotter sova här. Nästa vecka ska jag till Uppsala. Jag börjar förmodligen min drömutbildning i höst. Jag firade Valborg med en så himla fin person som jag aldrig hade träffat om jag inte vågat chansa och tagit tag i mitt liv.

Men. Det går inte en dag utan att jag tänker på USA. På Philadelphia. På Avery. På mina värdföräldrar. På mina Au Pair-vänner. Tänker på mitt liv som Au Pair, helt enkelt. Jag saknar det, saknar det så otroligt mycket. Men jag känner nu att jag valde rätt som åkte hem. Jag älskar USA. Men jag älskade inte att vara Au Pair. Jag ville få känna mig som en 20-åring igen och det kunde inte jag i USA. Här kan jag det. Nu kan jag det.

Det tog mig mer än en månad att komma ur min Au Pair-depression (som jag så fint valt att kalla den). Men den går ju att komma ur. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att ha känt såhär. Vi Au Pairer lever i en sådan otrolig bubbla där borta. Det är ett så intensivt år att det inte ens går att föreställa sig. Klart det blir en krock när man kommer hem. Men Sverige är fint, det med.